Har suttit och stirrat nu på skärmen en lång stund för att fundera ut vad jag ska skriva... men det är bara tomt i huvudet och tårarna rinner. Förstår att många undrar vad jag menade med mitt förra inlägg och tråkigheterna bakom är att jag och M har bestämt oss för att lämna varann och flytta från varandra. Känns totalt overkligt och jätte konstigt och jätte tomt samtidigt som jag är skräckslagen och undrar hur jag ska klara av det här...

Sen beslutet togs så har jag haft underbara föräldrar som har ställt upp för mig så jag och Felicia har bott där i några dagar. Idag åkte vi dock hem mest för Felicias skull så hon skulle få vara hemma och även för att det ändå är skönt på något sätt att komma hem till sitt.

Men ikväll kom verkligheten ikapp mig och allt landade och sjönk in lite och jag började förstå mer vad som verkligen har hänt... jag kan inte komma ihåg sist jag var såhär ledsen, tror snart inte jag har några tårar kvar... Sist var nog när det hela kom fram, att du inte längre kände att du älskade mig....