Det var som jag själv trodde, det har gått för bra hittills... Men idag kom min rejäla svacka =( Känner ingen ånger för beslutet, det känns helt rätt och ett måste just nu men jag får panik i hela kroppen när jag tänker på all tid som jag kommer förlora med Felicia, känslan är helt obeskrivbar. Man kan aldrig älska en person så mycket som sitt barn, jag skulle gå genom eld och vatten för hennes skull... hon är mitt allt, jag blir alldeles varm när jag tänker på henne och ett litet leende från henne kan göra hela min dag. Utan henne skulle jag inte stått på benen just nu...

Att känna sig så otroligt besviken och sårad som jag gör just nu önskar jag ingen i världen... Att känna sig så liten och obetydlig när man tror att man ska betyda det största som finns, det tar hårt och det kommer ta lång tid att resa sig, ikväll är Anna lessen...